Du sitter på mötet när din chef återigen avbryter alla för att fatta snabba beslut. Din kollega bredvid dig skämtar om situationen. En annan kollegas ansiktsuttryck visar att hon är frustrerad. Och den tredje personen granskar förslagen ordentligt innan han säger något.
Kände du igen dig själv någonstans där? Omgiven av idioter av Thomas Erikson handlar just om detta. Boken blev en stor bestseller för att den löser ett praktiskt problem: hur förstår man varför människor agerar så olika? Erikson skapade ett enkelt system med fyra färger. Varje färg representerar ett sätt att vara. Det är inte vetenskap med små bokstäver, men det fungerar. Och miljontals läsare runt om i världen älskar det (speciellt på HR-kontor, om jag ska vara helt ärlig).
Men vilken färg är egentligen du?
De fyra färgerna så fungerar systemet
Systemet är enkelt. Det finns fyra typer av människor, och varje typ får en färg. Du känner igen dem direkt när du vet vad du ska leta efter.
Rött: Det är ledaren. Den röda personen vill ha resultat och vill ha dem snabbt. På jobbet är rött den chef som fattar beslut utan att fråga alla andra. Hemma är de föräldern som säger "det här gör vi nu". Röda personer tycker om att ha kontroll. De blir irriterade när andra är långsamma. De är inte elaka de vill bara komma framåt.
Gult: Det är den sociala vännen. Gult älskar människor och fest och uppmärksamhet. Du hittar gult på festen som berättar roliga historier. På jobbet är det kollegan som vet allting om vad alla håller på med. Gula människor får energi från andra. De blir ledsen när de är ensamma. De kan vara lite opålitliga eftersom de börjar mycket men slutför mindre.
Grönt: Det är den lojala och lugna typen. Grönt vill att alla ska må bra. Det är arbetskollegorna som aldrig säger nej, som lyssnar när du berättar om dina problem. Grönt håller samma vänner i tjugo år. De är stabil och trovärdig. Men de kan ta saker för personligt när andra inte är tacksamma. De undviker konflikter även när konflikt skulle vara bra.
Blått: Det är perfektionisten. Blått bryr sig om detaljer och hur saker ska fungera. Det är personen som läser hela användarhandboken innan hon använder något. På jobbet är blått den som granskar alla siffror. Hemma är det den som städar innan städaren kommer (ja, de finns). Blå människor älskar ordning. De kan verka kallt eftersom de fokuserar på uppgifter framför känslor. Men de bygger något som håller.
Kombinera färgerna i grupper: En röd chef med en blå ekonom kan frågorna "Vad vill du göra?" och "Hur ska det finansieras?". Utan att förstå de olika färgerna blir mötet en kamp. Med förståelse blir det ett team.
Vad säger experterna och varför är boken omstridd?
Psykologer älskar inte boken. De säger att det är för enkelt. En riktig personlighetsanalys är mycket mer komplex än fyra färger. Många säger att boken bygger på DISC-modellen, som är äldre och inte så väl forskat som den så kallade Big Five-modellen.
Big Five är vetenskapligt mycket starkare. Den säger att vi alla har fem stora personlighetsdrag: öppenhet, samvetsgrannhet, extroversion, vänlighet och känslighet. Det är mer nyanserat. Det är också mer besvärligt att förstå för vanliga människor.
Men här är det intressanta: Miljontals människor älskar Eriksons bok ändå. Varför? För att den fungerar i verkligheten. När du förstår att din chef är röd kan du sluta förvänta dig att hon ska fråga alla innan hon beslutar. Du slutar ta det personligt. Det minskar konflikter på riktigt.
Frågan är inte "är detta perfekt vetenskap?". Frågan är "hjälper det människor att förstå varandra bättre?". Och svaret är ja. Det gör det.
Hur du använder färgerna i verkligheten
Du kan börja idag. Tänk på de viktigaste personerna runt dig. Vilken färg tror du att de är?
Din chef som alltid springer mellan möten och gör snabba beslut troligen röd. Din vän som ringer och pratar i två timmar gul. Din mor som aldrig blir arg och alltid hjälper till grön. Din bror som räknar pennies och läser alla villkor blå.
Nästa steg är att anpassa dig själv.
- Med röda: Kom direkt till saken. De hatar småprat. Berätta vad du vill, varför det är viktigt och vad det kostar. Slut.
- Med gula: Berätta en historia. Visa att du gillar dem. Skämta lite. De behöver känna att ni är vänner innan de lyssnar.
- Med gröna: Var långsam och meddelande. Fråga hur de mår. Lyssna på svaret. Gröna gillar att bli hörda och sedda.
- Med blå: Var noggrann. Presentera fakta. Svara på detaljfrågor utan att bli irriterad. De behöver veta att allting är undersökt.
Det här är inte manipulation. Det är bara respekt. Du talar språket som den andra personen förstår.
Vem är egentligen du?
Det är lätt att tro att man är alla färger. Men enligt Erikson är du främst en färg. Du kan ha lite av en annan, men det finns en som dominerar.
Hur vet du vilken du är? Tänk på vad du gör när ingen kollar på. När du är stressad, vilken är du då? Det är din sanna färg.
En röd person under stress blir ännu mer bestämd. En gul blir ännu mer pratlig. En grön försöker ännu mer att lösa andras problem. En blå blir ännu mer fokuserad på detaljer.
Många människor tror att de är grön för att det är snällt. Men om du under stress låter alla andra bestämma åt dig så du inte behöver ta någon ställning då är du inte grön. Du är bara rädd.
Det tar tid att förstå sin egen färg. Det är okej. Börja bara med att se färgerna hos andra. Din egen kommer senare.
Bokens största styrka är att den gör något svårt enkelt. Den gör något abstrakt konkret. Du kan inte riktigt förstå "personlighetstyp", men du kan förstå "röd" när du tänker på din stressade chef som bara vill få saker gjorda.
Den största svagheten är att fyra färger inte räcker för att beskriva människor helt. Vi är mer komplicerade än så. Men boken säger inte att det räcker. Det säger bara att det är en början.
Och det är precis vad många av oss behöver. En början.
Nästa gång du är frustrerad på någon din partner, din chef, din vän fråga dig själv: vilken färg är de? Vad skulle det innebära för hur jag förstår dem? Kanske förändras inte situationen. Men kanske förändras du. Och när du förändras förändras ofta allt annat också.
Det är inte magin. Det är bara att försöka förstå någon annorlunda än du själv. Och det är början på något större: att bli en person som andra faktiskt vill vara runt.