Det var en vanlig tisdagskväll när jag satt i mitt lilla rum och tittade på en polis på teve. Jag tänkte: "Det kunde aldrig vara jag." Men då hände något inuti mig. En röst sa att drömmen inte var omöjlig. Den rösten låter fortfarande. Det här är min berättelse om hur en flykting från ett helt annat land blev polis i Sverige.
En berättelse om att komma till Sverige
Jag minns känslan när jag steg av bussen. Kall vind. Grå himmel. Allt såg så annorlunda ut. Migrationsverket låg någonstans i den här nya världen, och jag visste att där skulle mitt öde avgöras. En vänlig handläggare höll upp papper. Frågor. Svar. Hopp och rädsla blandades i magen.
De första veckorna i det svenska förkvarteringsboendet var överväldigande. Jag hade lämnat allt bakom mig. Min gamla hem. Min familj långt bort. Men här fanns något nytt (rent av magiskt, faktiskt). Människor som ville hjälpa. Mat på bordet varje dag. Och viktigast av allt möjligheten till ett nytt liv. Osäkerheten gnagde på mig ibland, men framtidshoppet var starkare.
Svenska språket blev min superförmåga
Språkskolan var mitt första verkliga äventyr i Sverige. Jag satt där tillsammans med människor från tio olika länder och vi försökte säga "mjöl" och "kyckling" utan att skratta. Det gick inte alltid bra. En dag bad jag om "sex" när jag ville beställa kaffe. Fikon istället för älskling. En gång sa jag att jag var "helt död" när jag menade att jag var mycket trött.
Men något magiskt hände. Orden började lägga sig på plats. Jag kunde köpa mat själv. Ringa och boka tider. Prata med grannar. Svenska öppnade dörr efter dörr. Det var inte en snabb resa. Det tog månader av att lyssna, repetera och göra misstag. Men varje framsteg gjorde mig starkare. Språket blev mitt verktyg för att förstå landet och platseringen där jag nu levde.
Vägen genom utbildningen och proven
Gymnasiet var en ny utmaning. Jag satt i klassrummet med svenska ungdomar som vuxits upp här. De visste redan så mycket. Jag måste jobba dubbelt så hårt. Kvällar med läxor. Helger på biblioteket. Men jag orkade. Viljan att bli något större än dagens situation körde mig framåt.
När gymnasiet var klart vågade jag drömma högt. Polisutbildningen. Antagningsprovet låg framför mig som en berg att bestiga. Nervositeten var total. Jag läste förberedelseböcker, träffade en studiegrupp. Vi övade tillsammans. Några moment var mycket svåra främst matematiken och logiken. Men sedan kom genombrotet. Resultaten kom. Jag hade klarat det. Min ansökan var godkänd.
Personliga egenskaper som polisen söker
Polisen söker människor som kan ta tuffa beslut under press. Människor med empati. Människor som inte ger upp när det blir svårt. Jag insåg att min bakgrund hade redan lärt mig alla dessa saker.
Att vara flykting hade gjort mig motståndskraftig. Jag hade tvingats lämna allt och börja om från noll. Det utvecklar styrka. Det gör dig uthållig. Jag hade också fått empati jag visste vad det kändes att vara rädd. Att inte förstå systemet. Det gjorde mig lyhörd för andra människors problem. Och viljan att hjälpa? Den växte fram när människor var snälla mot mig när jag var ny här. Jag ville ge tillbaka.
Men jag var inte perfekt. Jag var nervös. Ibland tvivlade jag på mig själv. Jag kämpade med språket fortfarande. Ingen väg är helt smidig, och jag var okej med det.
Integrationen som lärde mig om Sverige
För att bli en del av Sverige behövde jag göra mer än bara lära mig språket. Jag började engagera mig. Jag var volontär i idrottsklubben. Jag gick på invånarmöten. Jag pratade med människor på busshållplatsen och i affären.
Genom dessa möten förstod jag Sverige på ett nytt sätt. Jag lärde mig om den svenska rättvisan att alla är lika inför lagen. Om vikten av ordning och regelverk. Om respekt för andra människor och deras gränser. Sverige är ett samhälle byggt på tillit. Människor litar på polisen. De litar på systemet. Det är en stor ansvarsuppgift. Den integrationen gjorde mig redo för att vara en del av de här systemet.
En ny början i uniform
Första dagen på polisutbildningen stod jag framför spegeln med uniformen på. Det var surrealistiskt. Bara några år tidigare hade jag varit en flykting med inget. Nu var jag en kadett. Nu skulle jag bli skyddare av lag och ordning.
Jag tänkte på den där tisdagskvällen när jag satt i mitt lilla rum. Hur långt jag hade kommit. Från osäkerhet till här. Från att säga "nej, det kan aldrig vara mig" till att faktiskt vara här.
Uniformen betyder något. Den betyder att Sverige litar på mig. Att ett land som tog emot en vilsen människa nu ber mig att skydda dess människor. Det är inte bara ett jobb. Det är ett löfte. Ett löfte att aldrig glömma var jag kom från och alltid vilja hjälpa andra. En dag i taget bygger jag den framtid jag en gång bara drömde om.