En liten varelse vaknar upp ensam i mörkret. Han är rädd. Han söker någon som kan hålla honom nära och säga att allt blir bra. Så börjar Vem ska trösta Knyttet?, en barnbok som Tove Jansson skrev för över sextio år sedan. Boken kom ut 1960 och passar bäst för barn mellan tre och sex år. Men något konstigt händer: de berör inte bara små barn. Vuxna läser den och blir också rörda. Varför betyder en så tunn bok fortfarande så mycket? Och vem är egentligen Knyttet?
Knyttets värld en liten varelses stora rädslor
Knyttet är inte som andra barn. Han är liten. Han är ensam. Mörkret omkring honom känns oändligt, och världen verkar alltför stor och kallare än han kan klara av. I berättelsen söker han desperöst efter någon som kan trösta honom. Han finner ingen direkt. Istället träffar han Mårran, en kall och distant figur som inte ser honom eller bryr sig om hans rädsla. Men här är det viktiga: Knyttets ensamhet känns verklig även för moderna barn. Många barn känner rädsla på natten. Många mår dåligt när de är ensamma. Jansson tog dessa vanliga barnskräckar på allvar. Hon skrev inte ned på barnen. Hon visar att rädsla är något som existerar, något som är värt att tala om. (Och det är faktiskt ganska kraftigt för en barnbok från sextio år sedan.)
Mårran rädsla med ett ansikte
Mårran är skurken i berättelsen, men på ett ovanligt sätt. Hon är kall. Hon är hotfull. Hon verkar inte bry sig ett dugg om Knyttets rädsla eller ensamhet. Ändå är Mårran också ensam. Jansson visar att även hon har sin egen ensamhet och sitt eget mörker. Det är ett geni-drag, helt enkelt. Både huvudpersonen och skurken är fångade i samma situation: de är båda ensamma. Genom detta förstår vi att rädsla ofta kommer från ensamhet. Mårran är inte ond för att hon är elak av naturen. Hon är ond för att hon aldrig lärde sig vad det betyder att få tröst. Därför kan läsaren både frukta henne och förstå henne på samma gång.
Från folktro till kärleksfull berättelse
Ordet "knytt" kommer från nordisk folktro. Där betecknade "oknytt" små övernaturliga väsen som ofta var skumma och hotfulla. Folk var rädda för dem. Jansson tog ordet och gjorde något helt annat med det. Hon gjorde det mjukt. Hon gjorde det medkännande. Hon gjorde det rädd och sårbart istället för skrämmande. Det här valet förändrar hela berättelsen. Istället för en historia om ett skrämmande väsen får vi en historia om en liten, skör varelse som behöver kärlek. Genom att namnge huvudpersonen "Knyttet" visar Jansson att även de små och skuggiga sakerna i livet förtjänar vår medkänsla.
Så använder du boken tillsammans med barn
Om du läser boken med barn behöver du inte oroa dig för att den blir för läskig. Läs den på dagen. Använd en mjuk röst. Efter läsningen kan du ställa enkla frågor: "Vad var Knyttet rädd för?" eller "Hur tror du att Knyttet kände sig?" Boken hjälper barn att sätta ord på sina egna känslor. Många barn börjar berätta om sin egen rädsla efter att ha hört om Knyttets. Lärare och diakonala arbetare använder boken regelbundet för att prata med barn om psykisk hälsa. Det är en säker väg in i svåra samtal om ensamhet och trygghet.
Du kan också göra det mer interaktivt. Fråga barnet: "Vem passar bäst för att trösta Knyttet?" eller "Vad skulle du ha gjort om du var Knyttet?" Låt barnet rita en bild av vad Knyttet behöver. På det här sättet blir boken inte bara något man läser det blir något man upplever tillsammans.
En underbar sak är att boken är kort. Du kan läsa hela berättelsen på tio minuter, ungefär. Det gör den perfekt för en lässtund innan det är dags att somna. Trots sin korthet kan den väcka långa, djupa samtal.
Det finns något tryggt i att en bok från 1960 fortfarande betyder något för barn idag. Tove Jansson förstod något om rädsla, ensamhet och det mänskliga behovet av tröst som inte blir mindre viktigt bara för att åren går. Boken förändras inte. Barnen förändras inte heller, egentligen. De behöver fortfarande någon som ser dem när de är rädda. De behöver fortfarande veta att deras ensamhet inte är konstig eller fel. Om du har en liten bok i bokhyllan som ser sliten ut och älskad, kanske det är dags att ta fram den igen. Läs den själv först. Sedan läs den för ett barn. Och låt Knyttet få den tröst han söker genom att vi alla tillsammans ger honom den.